Gamla Vasa

Vasas historia börjar egentligen under förra delen av 1300-talet, då norrländska kolonister tog i land på de skogbevuxna skärgårdsholmarna i östra delen av Kvarken. På 1370-talet började man här uppföra Korsholms slott. Landhöjningen är i dessa trakter ca en meter per sekel. Vid den tid då slottet grundades, utbredde sig mellan det nuvarande Vasa och Gamla Vasa ett skärgårdshav, som sträckte sig vidare långt in i landet. Ännu för bara dryga hundra år sedan tog sig lastbåtar uppför den kanal som numera nästan igenvuxen slingrar sig genom åkerfälten.

Den första kända slottsherren på Korsholm var Bo Jonsson Grip. Han innehade på sin tid som förläning hela norra Finland och en del av norra Sverige.

gla_vaasa_tecknadÅr 1606 grundade Karl IX här vid en av Österbottens äldsta hamn- och handelsplatser en stad, som gavs det kungliga Wasa-namnet och förlänades Wasa-kärven som emblem. Under 1600-talet var handeln, i synnerhet tjärhandeln, livlig och flera borgare i Vasa lade sig till med en ansenlig förmögenhet.

Under stora ofreden plundrades staden och borgerskapets handelsflotta brändes. Ödeläggelsen fullbordades av svåra nödår. En stor del av invånarna flydde till Sverige.

Först sedan Vasa år 1765 hade fått stapelrätt, började handel och sjöfart på allvar blomstra. Exportartiklar från inlandet, så som tjära, beck, säd, smör, skinn, brädor och plankor bidrog till att skapa grunden för stadens rikedom. Under mitten av 1800-talet lät C. G. Wolff bygga en segelflotta, som på sin tid var den största privata segelflottan i hela Norden. korsholmskyrka_vinter_250

År 1776 grundade Gustaf III i Vasa en hovrätt, den andra i landet. Hovrättsbyggnaden, som ritades av överintendenten C. F. Adelcrantz, stod färdig 1786. År 1776 upprättades ett boktryckeri, och på 1840-talet verkade i Vasa landets första s.k. snällpress. Efter branden blev hovrättshuset Korsholms kyrka. Den av C. A. Setterberg ritade klockstapeln uppfördes på 1870-talet.

Sedan hovrätten hade tagit säte i Vasa ökade invånarnas självaktning, och umgängeslivet tog sig delvis nya uttrycksformer. År 1794 inledde Finlands första läsebibliotek sin verksamhet i Vasa. Man började anordna teaterföreställningar och konserter. I staden fanns badhus societetshus och åtskilliga krogar. Ett länssjukhus uppfördes redan 1768. Det var landets näst äldsta länssjukhus och verkar i dag som Gamla Vasa sjukhus. Huvudbyggnaden är ritad av C. L. Engel.

Midsommaren 1808 plundrades staden åter en gång. Landet befann sig i krig med Ryssland och ryssarna hade besatt landskapet. En rikssvensk undsättningskår besegrades; i striden stupade ca 400 man. Fiendens trupper plundrade staden i tre dagar och flera av invånarna dödades. I början av 1800-talet skilde sig husen i den lilla staden knappast märkbart från bebyggelsen på den omkringliggande landsbygden. Endast vid Köpmansgatan stod något enstaka tvåvåningshus. Under den mörka årstiden lystes de gropiga gatorna upp av talgljuslyktor som fanns utplacerade i gathörnen. 
År 1793 hade Vasa 2 178 invånare, brandåret 1852 var antalet 3 200.

vasa brand_250En gassande het augustimorgon år 1852 kom elden lös i Vasa. En vårdslös marknadsbesökare, som slumrat till i ett uthus tillhörande rådman Aurén, hade fällt sin pipa i halmen. Eldsvådan var ett faktum. Brunnarna stod tomma och stadsborna befann sig till en stor del ute på sina åkrar. Många hus hade näver- eller halmtak. Mellan husen fanns bara smala gränder. Innan kvällen fanns där staden stått bara en rykande ruinhög kvar. Endast ett fåtal hus i stadens utkanter hade undgått  förstörelsen, bl.a. hovrättshuset. Kvar stod också stenväggarna och valven av det Falander-Wasastjernska patricierhuset.

Man beslöt att bygga en ny stad sex kilometer närmare kusten. Överflyttningen av stadsrättigheterna skedde år 1862.